på den där stämningen man får efter att ha läst ett bra kapitel i en bok (håller på att läsa Theodor Kallifatides roman ”Vänner och älskare”) eller dagarna efter att man sett en feel-good movie (Steel Magnolia). Eller när man går längs gatorna med musik i öronen (Amy Macdonald) när man i ett ögonblick förvandlas till stadens huvudperson. Eller ett gitarr arr eller en bra sångtext om kvällen eller att stiga in i vår dusch och se mannen och hans budskap stirra tillbaka på en (ska berätta en annan gång om mannen i vår dusch, jag lovar)! Samma känsla som får mig att vilja skriva sånger och samma känsla jag får efter avslutad kaffediskussion med en vän.

Ni vet, känslan av att vilja leva. Jag säger inte att mitt liv är precis fantasktiskt, det spelar ingen roll, det finns faktiskt inget schema för en stunds sinnesro.

Oh how I cherish those minutes. När man tycker sig se Livet.

Men nu blir det exkursion till Piccolo för att handla paketglass! (Det är ju därför den finns och är öppen till elva på kvällen, som Sanna vet och försäkrar mig om.) Ska inte glömma iPoden, har alltid drömt om att vara med i en feature-length film…

Annonser