Idag fick jag en pärla på posten.  Den är en påminnelse till mig om att jag ska låta mig själv lysa varje dag. Vänner är väl allt bra va?

Jag hade tre timmar firtid på mitt skolschema idag, en tidslucka som effektivt förlöpte i Åbos shoppingkvarter. Efter en snabb stopp vid bibban införskaffades i följande ordning:

Pocahontas soundtrack (Det var på TIDEN! And isn’t it just a wonderful story, girls?!)

Ett par stövlar (din sko)

En lång poolo (midnightblue, gina tricot)

En nånting (brunt, varmt klädesplagg, gina tricot)

Svart eyeliner (Kanebo, the one and only)

Jag sitter vid köksbordet och spelar min nya skiva, aaa, dessa hjärteskärande melodier från min barndom… Jag och min kämppis är helt sålda. Och så kommer det där slutet, Farewell… tonerna växer… och faller… och vi är helt med. Hon springer, och hela orkestern lyfter, vi håller andan… och slutligen i stora överdrivna gester spelar vi ut den allra sista scenen när kärleken skiljs åt av stora hav för alltid. (We know this scene by heart) Helt hysteriskt, jag håller på att spricka.

– Det var nog första lektionen i ansvar när man såg den här filmen, konstaterar min kompis.

Vem sade nånting om att kärleken är blind? Pocahontas bevisar ju motsatsen. Se bara på henne.

Återigen skrattanfall.

Annonser