en lördagkväll eller söndagsmorgon, hur man nu väljer att se på saken, funderar jag min dagliga funderare. Minnen. För att säga som jag tycker, folk (okejdå, åtminstone jag) lever med en väldigt godtrogen uppfattning (åtminstone gjorde jag det hittills). Minnen jovars, dom har man ju alltid kvar och ingen eller inget kan gå rycka dem ifrån dig eller hur? Det är ju det alla säger, allting finns där inlåst bakom ett ansikte och de enda potentiella bovarna är demens och ålderdom. Men vad händer när man inte längre når allra längst in? Vad hjälper det om ingen kan ta dem ifrån dig om du inte själv kan locka fram dem eller hitta rätt i alla dina skrymslen? Det som man är säker på att inte ska hända, det händer, det kan jag intyga. Man glömmer inte, men minnet gömmer. Det kan vara en sorglig process… OM man hamnar i såna situationer att man lägger märke till det. Är intresserad av att höra era inlägg, så varsågoda! Öitä!

Annonser