Nej då. Så är ju inte fallet. Ikväll funderar jag bara över en sak. Hur kommer det sig att jag så hopplöst dras att se på tragiska romanser med hjärteristande slut? Och för att öka på saltet fortsätter lyssna på de mest rörande instrumentala partiturerna… Cold Mountain, The Legends of the Fall and the list goes on. Jag riktigt snyltar i den miserabla känslan.Varför? För att jag tycker om det.

Men varför? Känslomässigt rus? Behov av att få gråta? Behov av att få vara svag? Att bli räddad?

(Author’s comment: Detta inlägg skrivs i ett tillstånd av bräcklighet och berördhet, men med god vilje. Bör tas i beaktande.)

Kanske nån annan har något smart att inflika? Varför är känslor (djupa sådana) så oemotståndliga?

Annonser