Roligt uttryck. Det ska användads i följande blogginlägg.

Det känns som att det här kan bli långt, I’m just saying… Jag sitter här laddad; pyjamabyxor och duntäcke. Välkommen in i min värld, ifall du törs.

Förutsatt att du följt med tidigare, vet du på ett ungefär vad som väntar dig när du klickar dig hit till min hörna av blogosfären. Jag är inte så invecklad (ska hon säga…) det finns några få teman som får mig att dra igång. Musik. I min värld ska den ges vidare, den ska delas och bli till glädje eller incitament för andra och för en själv.

Idag vill jag dela med mig delar av ett album. Någon gång under året 2010 lyssnade jag på första sången av detta album för att sedan kasta det åt sidan. Igår visade det sig att den första sången inte på hästlängder gör resten av albumet rättvisa. Härligt va?! Min upptäckt gjorde mig förstås inspirerad att dela lite tankar och texter med er. Ni är säkert bekanta med ett begrepp som tajming. Ibland av mystiska skäl som vi inte förstår, fördröjs ett möte med musik. Och vi förstår att så var det meningen. Vi behövde lite tid.

If it all just happened overnight you wouldn’t know how much it means. If it all just happened overnight you would never learn to believe in what you cannot see.

The story of my life. En styrka hos författaren är att hon känns så genomsyrad av äkta down-to-earthness. Och hennes förmåga att sjunga om banala saker utan att det känns banalt. Den här sången ”Overnight” kom så i rätt tidpunkt i mitt liv.

”Somewhere down the road” heter plattan och jag är så glad. Det har gått mera än tio år sedan hon släppte mitt absoluta favoritalbum av henne och komiskt nog finns det ett par låtar från just det albumet ”Behind the eyes” på den här skivan också. Go figure. Jag älskar musik som handlar om resor och så skulle jag beskriva innehållet av sdtr.

I’ts a dance, it’s a balance of holding on and letting go.

En kvinna som tror på Gud, men som inte låtsas som om hon inte är svag, som om hon inte hade hemligheter, som om allting alltid är fantastiskt. Jag vill bli som hon. Trovärdig, men alltid hoppfull. Ärlig, utan att kännas som den som tvättar sina underkläder i offentligheten. Någon som man skulle vilja ha en kopp kaffe med.

Det här inlägget borde verkligen inte få heta Getting to the meat of the sandwich eftersom det tar evighetslänge för mig att komma till hjärtat i saken. The meat of the sandwich is att jag blev glatt inspirerad och peppad av Amy Grants nyaste ”Somewhere down the road” och kanske du också kan bli det.

Somewhere down the road there’ll be answers to our questions. Somewhere down the road though we cannot see it now. Somewhere down the road you will find mighty arms reaching for you. And they will hold the answers at the end of the road.

Annonser